Pappa kom hem igår. Med plåster på armarna, men annars precis som vanligt. Han berättade hur det var på sjukhuset, och vad dom gjorde med honom. Men det känns bättre nu när han är hemma och jag kan se att han mår bra.

Men för mig är inte allt som vanligt längre, och jag tror aldrig att det kommer bli det igen. För nu har jag varit med om det, och jag tror aldrig att jag kommer kunna skaka av mig den här rädslan. Det kommer följa med mig, och jag kommer alltid att vara rädd. Det kommer alltid att finnas i bakhuvudet. För jag vill inte förlora fler människor.

Pappa väckte mig med en blombukett idag. Jag blev förvånad. Jag har aldrig fått en bukett förut, och det är inte min namnsdag eller något sånt speciellt. Men jag fick den för att jag skrev så fint. Han hade blivit rörd, och därför fick jag så fina blommor.

Min pappa är världens bästa pappa. Även fast han skräms.