Jag är tillbaka i Ljusdal igen nu, och tillbaka nere hos Anton. Så sällskap har jag i alla fall. Ett måste för mig i såna här situationer.

Det var pappa som skjutsade hit mig idag. Det är jag glad för. Det känns lite mer som förut. Men pappa berättade i bilen hur det hade varit och vad läkarna hade gjort med honom. Att ambulansföraren hade kört som en biltjuv, och att läkarna redan stod beredda när han var framme vid sjukhuset i Gävle.

Först då gick det upp för mig hur akut det hade varit. Han hade ine orkat prata, och inte orkat kolla vad dom gjorde. Inte alls likt pappa. Pappa är aldrig trött. Han finns alltid där när man behöver honom.

Pappa...