I förrgår träffade jag dig på morgonen, och du var precis som vanligt. På eftermiddagen pratade jag med dig i telefon. Vi pratade om min student och att jag hade beställt min studentmössa. Du sa att det lät bra och att den säkert skulle bli jättefin. Du frågade som ett skämt om jag inte skulle ha en blå kristall istället för en svart som jag hade beställt. För blå är ju både min och din favoritfärg. Men svart skulle säkert bli bra.

Vi sa hejdå, och du sa godnatt, som du alltid gör. Även om det är på morgonen eller mitt på dagen. Utan en tanke på att något skulle hända. Det var ett helt vanligt telefonsamtal. Mellan mig och dig. Min pappa.

Men jag blev väckt av telefonen nästa morgon. Det var mamma. Först pratade hon precis som vanligt. Frågade hur jag mådde och allt som hon brukar säga. Men sen. Pappa fick en hjärtinfarkt inatt. Han ligger på sjukhuset. Åkte in med ambulans. Va? En hjärtinfarkt? Det är ju sånt folk dör av. Min pappa kan inte dö. Han är ju min pappa.

Trots mammas ord om att det inte är någon fara, att du mår bra, att du ska flyttas till Hudiksvalls sjukhus, så tog rädslan över. Paniken. Tårarna som rann hejdlöst. Mammas uppmaningar om att jag måste andas. Men det som upprepades i mitt huvud var att man dör av hjärtinfarkter.

Efter rädslan kom ilskan. Varför skrämmer du mig? Du kan inte dö. Du kan inte ens vara nära döden. Du ska se mig ta studenten. Du ska vara stolt när jag får mitt första jobb. Du ska hjälpa mig att flytta till ett eget ställe. Du ska vara med när jag gifter mig. Du ska se mina barn, och dina barnbarn växa upp. Du ska uppleva dina barnbarn. Du ska vara med under mitt liv. Du ska se mig växa. Se mig utvecklas.

Du ska inte försvinna. Inte från mig. Inte från vår familj. Du får inte. Du är min pappa.

Så pappa. Kom hem. Var frisk. Var med under mitt liv. Länge. För jag är samma flicka som du uppfostrade. Jag var pappas flicka och jag behöver dig fortfarande. Jag älskar dig pappa.