Den fjärde november 2012. Idag för tre år sen. Tre år sen. Det har gått så fort.

Jag tänker på dig fortfarande. På hur kul vi hade haft om du fortfarande var här. På alla roliga kommentarer du hade knäckt ur dig. Aldrig en tråkig stund med dig.

Men jag är rädd att jag ska glömma. Rädd att det låter för fånigt. Det var ju tre år sen. Jag var 15 år. Men även nu skulle jag kunna ge så mycket bara för att få sparka fotboll med dig ute på gården när ni kommer och hälsar på med husvagnen. Jag skulle kunna ge så mycket barra för att få en avisering på facebook för att du har skrivit någon rolig kommentar på något jag har lagt ut. Jag skulle ge så mycket bara för att få skämta med dig igen. För om det var något du och jag alltid gjorde, så var det att skoja med varandra.

Men det är så länge sen nu. Tre hela år sen du försvann. Utan förvarning. Du hade ju så mycket tid kvar. Med din familj, och med vår familj. Med alla du kände. Så varför försvann du? Med så många som älskar dig. Det är inte rättvist. 

 

Varje år, den fjärde november, får jag en klump i magen. För jag saknar dig, och jag är rädd att jag ska glömma dig och hur du var mot mig.

Jag har tänt ljus för dig nu. Älskade morbror. ♥