Jag är så glad att jag har den familjen jag har.

Jag har mått väldigt dåligt i flera veckor nu. Det brukar ju gå i perioder. Jag önskar jag visste varför jag mår så här, och jag önskar ännu mer att jag slapp. Jag hatar mig själv för att jag låter det gå ut över andra. Men igår svämmade det över för mig igen.

Jag grät hela kvällen, skakade och jagades av panikattacker. Jag visste inte vad jag skulle göra. Allt var hemskt och jag var så trött på allt. Jag orkar inte kämpa mer. Förstår inte varför det är värre just runt jul och så. Men det har varit så de senaste åren, så jag är inte förvånad. Julen ska vara en glad tid på året, men för mig är det omringat av mörker. Mycket sorg, stress och ångest.

Förra året blev jag sjukskriven den sista veckan i skolan innan jullovet pågrund av min depression och hur dåligt jag mådde då. Min läkare ville lägga in mig, men mina föräldrar tog hem mig istället. I år är det lite samma sak. Jag skrev till mamma igår och jag var så förstörd när hon ringde att jag knappt fick fram ett ord mellan all gråt. Jag var så rädd att jag skulle göra något dumt. Jag höll på att förstöra det enda fina i mitt liv. Men mamma kom och hämtade mig. Grät hela tiden i väntan på henne, och när hon kom höll hon om mig och jag bara stod i hennes famn och grät. Bara lät tårarna falla och lät henne hålla ihop mig i alla skakningar.

Helt rödgråten och svullen tog hon med mig hem till Loos. Bäddade ner mig i soffan och sov där inatt för att slippa vara ensam. Mamma satt här i soffan med mig hela tiden.

Jag vet inte när den här perioden kommer gå över, men jag hoppas på snart. Jag vill också kunna vara som alla andra och klara av saker. Men jag kan inte.