Nu har det gått ett år sen du försvann, och jag saknar dig. Världens bästa morbror.

Det är svårt att förstå hur mycket man kan sakna någon på det här sättet. Jag visste inte hur det kändes innan. Men sorgligt nog så vet jag nu.

Du var alltid så snäll och rolig. Alltid när man pratade med dig så fick man skratta.

Jag kommer ihåg när du lärde mig att skjuta med luftpistol och jag fick skjuta på ölburkar. Första gångerna missade jag bara. Men till slut så träffade jag och skjöt sönder burken.

Eller när vi spelade fotboll mitt i natten hemma hos oss.

Jag kommer ihåg när jag sov hos er några nätter förra våren, och jag åkte in till stan varje morgon, och du hämtade mig varje eftermiddag.

Jag kommer ihåg andra saker också. Som sms och kommentarer på facebook. Såna små saker som betydde ändå.

Jag visste inte hur mycket man kunde gråta, förens jag satt på bänken i kyrkan under din begravning. Jag kunde inte andas och tårnarna forsade. Det gjorde ont. Det gör fortfarande ont. Inte bara för mig.

Jag förstår inte hur du kunde försvinna så fort. Jag saknar dig. Ingen kan ha en bättre morbror än vad jag hade.