Det känns som om jag drunknar, men jag kan se alla andra runt om mig fortfarande andas. Medans jag sjunker djupare ner i det mörka och kalla, så fortsätter andra att leva.

Jag sprängs inifrån. Trasas sönder bit för bit. Slits i stycken utan nåd. Det psykiska blir till fysiskt.

Jag kan känna hur mitt hjärta bultar, som om det när som helst skulle hoppa hur mig. Jag kan se hur mina händer skakar, precis som om dom skulle falla i bitar. Jag kan höra hur allt dånar i huvudet. Men allt jag ser är hur allt snurrar runt om mig. Allt vrids upp på max.

Jag kläms ihop. Det trycker över bröstet och jag kan inte andas. Kippandes efter luft, försöker jag förstå när paniken sprider sig.

Stel och skör som något av glas. Beroende av något som kan hålla ihop mig. Men det finns inget där.

Längtan efter att få ett slut är oändlig. Men vad kan jag göra? Jag trycks ut mot kanten och den är inte långt borta.