Det har gått så lång tid. Men ändå så tänker jag fortafarande och saknar dig.

Jag tror inte att jag har fattat det riktigt än. Trots alla månader utan dig. Tårarna svämmar ändå över så fort jag tänker för mycket på det.

Jag vill bara att du ska komma tillbaka. Det är inte samma sak längre. Du behövdes fortfarande. Det är inte bara mig du är saknad av...

Jag vill inte förstå men jag vet att jag måste. Varför just du?