Knäckt
Jag vill faktiskt gå i skolan. Jag vill få betyg och inte halka efter. Men jag klarar det inte med dom människorna som finns där. Folk som inte har något med nånting att göra lägger sig i och gör saker värre. Ni har lyckats knäcka mig nu.
Jag ringde mamma inatt och grät i telefonen för att jag inte orkar finnas längre.
Ni har inte bara knäckt mig på mitten, jag är i tusen bitar och går inte längre att laga. Finns inte en chans att jag någonsin kan bli hel igen.
Utan någon som vågar stå upp för mig, står ensam på jorden känns det som. Jag är hatad och jag vet om det så väl.
Blir kallad psyk pågrund av mina märken. Men en annan som går på vår skola går fri utan kommentarer om det fast hon har märken hon med.
Men jag måste stå ut med det. Vem skulle palla med det?

