Igår när jag kom in på mitt rum när jag skulle lägga mig, bara brast allt. Jag bröt ihop totalt. Sjönk ihop på golvet och bara skakade. Jag kunde inte sluta gråta. Allt liv bara rann ur mig. Allt hopp som bortblåst. Omringad av ett permanent mörker. Jag kunde inte hålla ihop mig själv, och nu längre har jag ingen annan som kan göra det heller.

Mina ögon svider efter alla tårar.

Förut antar jag att jag bara ville bli räddad, och jag trodde att jag hade hittat min hjälte.

Jag vet att folk försökte hjälpa mig. Men jag var aldrig mottaglig för den hjälp jag fick, och det är mitt fel. Inte någon annans. Jag var och är utom hjälp. Det kanske är ett val jag gjorde själv. Men nu är det i alla fall så.

Jag mådde ju dåligt redan innan allt det här dom senaste dagarna. Men det här var det sista jag klarade av att ta.

Jag vet att jag är feg, töntig, patetisk, svag och allt det där. Men nu bryr jag mig inte längre.