Jag mår lite bättre nu, men långt ifrån bra. Det kommer nog ta lång tid innan jag mår bra eller om jag ens kommer att göra de.

Jag är svag, och rädd. Jag tror inte att jag är rätt någonstans egentligen. Men jag bryr mig faktiskt inte längre om det. För vad jag än gör så är det alltid bristerna som får uppmärksamheten.

Ord, är hemska. Visst dom kan vara fina, men jag ser inte det fina i dom. Elaka ord, är så mycket enklare att ta åt sig, och eftersom jag ser det på det sättet så blir ju allt bara värre. Jag stänger in mig och drar mig undan. Jag vill inte att någon ska se att jag tar åt mig. Jag vill inte le på låtsas och fejka gjädje längre.

För varje person som ser mig som dålig, blir jag ju bara dåligare.

Jag kanske inte skriver så bra eller säger saker som kan anses som korkade, men mitt huvud är i kaos. Hela jag är en enda stor tova.