Vi pratade mycket om min familj, hur jag hade det när jag växte upp osv, och lite om hon jag brukade prata med förut men som dissade mig. (Förstå lite nu varför jag inte tycker om att prata.)

Vi pratade om hur jag hade det med familjen för något år sen och så. Lite hårda tider.

Sen så pratade vi också mycket om mina vänner, och vilka jag brukade umgås med. Hon tyckte det lät som om jag iallafall hade vänner som jag kunde lite på och prata med, och det har jag ju, inte många men jag har dom bästa! ♥

Sen såklart pratade vi om min depression... Om mina förhållanden och trasiga hjärta, och om min bästa vän som bor 90 mil bort som jag saknar till döden.

Men också om saker som gör mig glad.

Fick en ny tid, och hon berömde mig för att jag pratade. För jag berättade för henne att jag hade sårt att prata med främmande människor, och svårt att öppna mig. Men hon sa att jag var modig som vågade prata.

Det kändes faktist lite bättre att bara släppa ut allt...

:love: