Det här inlägget kan bli en aning groteskt och avslöjande. Så känsliga läsare varnas.

 

Idag har jag varit skadefri i exakt 1 år och en vecka. Det har aldrig hänt förut. Vissa skulle nog säga att det inte är så länge, men för mig är det en evighet. Trots att det har gått över ett år sen jag skadade mig själv sist, så är det fortfarande svårt att handskas med. Det var som ett beroende. Jag kunde inte sluta, och det blev bara värre.

Ett jack i armen blev till tio, som blev till 25, som snabbt ökade till 100, och sen utom räkvidd att kunna räkna. Sår som inte ens hann läka innan det kom nya. Ärr som överlappar varandra. Blod som rann längs med armarna varje dag.

Jag letade alltid efter nya vassa föremål. Hittade jag inga rakblad så kunde jag gå så långt som att skruva isär min lillasysters pennvässare, bara för att ta det lilla bladet inuti.

Min vardag var blodiga, såriga och lindade armar. Öppna, rinnande jack i låren. Smält hud efter fimparna jag tryckte in i benen. Blåmärken som ingen någonsin såg efter slagen jag gav mig själv.

Allt för att matcha mitt inre, och försöka få bort lite av smärtan inuti. En smärta som aldrig försvann. En smärta som sa åt mig att orsaka mer. Ett rop på hjälp.

Men det värsta var hjälpen, som jag inte fick. Det var arga blickar, utskällningar, glåpord. Tror ni det fick mig att sluta? Det enda ni gjorde var att göra det värre. Ni fick mig att skämmas.

Men jag har slutat nu. Jag kämpar fortfarande med begäret att få skada. Trycker undan monstret inom mig som vill flå mig på all min hud och få blodet att rinna ur mig. 

Det var ett år och en vecka sen. Inga fler rakblad mot huden. Inga fler fimpar intryckta i knäna. Inga fler självförvållade blåmärken. Inge mer skada.

Jag tänker inte skämmas mer. Jag vägrar skämmas över ett enda ärr på min kropp. Inte en millimeter.